Hur gör man när man vet att man är oskyldig?

Idag när jag satt och grubblade över lite allt möjligt kom det upp en grej. Började tänka på en incident som hände på skolan i Jävre när jag gick där. ''Fröken'' kom fram till mig och frågade varför jag hade slagit en tjej i klassen och störtförvånad blev självklart jag. Jag hade inte ens ''lekt'' med denna tjejen överhuvudtaget den där dagen eller ens sett henne under rasten. Det sa jag också till fröken att det hade jag absolut inte gjort, det flickan sa att jag hade gjort var ren och skär lögn. Men de lyssnade inte denna fröken på utan hon trodde på flickans ord.

Jag var inte alls gammal vid den här tid punkten. Och jag slutade ju på skolan i Jävre i årskurs fem och det här var långt före det. Och redan då så började jag tänka; Hur förklarar man sig oskyldig fast ingen tror en? Om jag vet att jag absolut inte gjort något fel innerst inne men alla andra hävdar motsatsen, hur kommer man ut med sanningen? Hur förklarar man sig själv? Jag blir så arg när jag tänker på det.

Jag är i alla fall glad att jag inte ens behöver se dessa människor längre eller vara i närheten av dom. Hat är ett starkt ord men sen den dagen allt gick snett för mig i den skolan så känner jag hat. Hat mot hur dom kunde behandla mig så, hur dom kunde låta det ske men framförallt hatar jag blickarna som kollar snett på mig och min familj.

Fast den som tog sig ur det här, det var ju ändå jag. Jag lärde mig så otroligt mycket och hade fantastiska människor runt omkring mig som ställde upp för mig. Även om jag inte umgås med någon från Pitholm idag så är jag så jävla lycklig att jag hamnade just där bland dom människorna. Dom accepterade mig, precis som den Evelina jag är/var. Och det ska alla veta ur min gamla klass; Ni hjälpte mig att klättra upp!