Bitter på livet ...

Hur bär jag mig åt när jag står på jobbet och ler och är trevlig? Hur går jag igenom dagarna och hur orkar jag gå vidare? Jag förstår inte hur jag bär mig åt. Hela sommaren har varit en dimma, jag kan inte komma på en enda grej jag gjort som jag riktigt njutit av. Jag har jobbat, sovit och tagit hand om den stora klumpen i bröstet. Jag sitter och stirrar in i väggen, jag ligger i sängen och kollar upp i taket, sitter vid datorn men kommer på mig själv efter fem minuter att jag bara sitter och stirrar på skärmen. Jag är inte närvarande, inte för fem öre. Bakom fasaden som jag bygger upp finns ångest, besvikelse, sorg, hat, irritation och en stor tomhet. Jag är så bitter på livet, förbannad för att det här händer just mig. Jag bryr mig inte längre hur stark man kan komma ur erfarenheter som dessa, jag orkar inte vara stark längre!

Jag vill vara precis så där liten när det bara var mamma som bestämde. När det var mamma som gjorde valen åt en och sa vad man fick och inte fick göra. Det var så jävla mycket enklare, för då mådde jag aldrig som jag gör i dagsläget. Mamma har alltid skyddat mig från det jag upplevt på senaste tiden. Och jag blir så förbaskat tacksam. Tack gode gud att jag inte gick igenom det här som liten. 

Ett beslut har i alla fall tagits, nu måste jag gå och börja prata med någon.

Kom tillbaka till oss. För nu orkar jag inget mer.

Jag orkar inte se hur du gör illa min familj,

Jag saknar dig så det värker i kroppen.

Jag saknar att se pojkarna skina upp som solsken när du är med.